Schweizisk syrlighet

Dagen inleddes med sovmorgon utöver det vanliga (hur länge den pågick låter jag vara osagt) samt allmän seghet till långt in på eftermiddagen. Därefter tog jag en välbehövlig, om än väldigt lång, promenad till systembolaget och hämtade ut mina flaskor Abbaye De Saint Bon-Chien samtidigt som jag passade på att köpa ett par drickesglas på affären. Eftersom ingen av vännerna verkade vara taggade på utgång kvällen till ära så hade jag onekligen en bra anledning till att stanna hemma med en redigt sur schweizare, och det är inget jag klagar över ;)

Några timmar efter middagen så var det så dags, och jag skulle ljuga om jag sa att mina förväntningar inte var högt ställda. Nyköpt (och relativt hyllad) brygd i nyköpta glas, vad kan gå fel?

Brygden som hälls ner i glasen är smutsigt kopparfärgat och rätt så grumligt. Litet, brunvitt, skum och en del skumrester. Allt som allt är utseendet långt ifrån perfekt. Fin vätska men oerhört intetsägande skum.

Doften däremot har betydligt mer att leverera. Väldigt syrligt som möter toner av russin och körsbär. Nyanser av ek existerar och, som tidigare nämnt, mängder av syrliga toner. Lite för många för att jag verkligen ska kunna placera dem väl, men en klart intressant aptitretare. 

När jag sedan (äntligen) får smaka på det hela så kan jag, föga förvånat, konstatera en sak. Det här var syrligt. Det hela påminner faktiskt om äppelträden i barndomshemmet med sin outvecklade och syrliga smak. Russin och körsbär existerar fortfarande i form av katalysatorer men mängder av syrliga smaker i form av omogna krusbär, vinäger och äpplen står helt klart för den överhängande smakupplevelsen. Även eftersmaken är syrlig (samt en hint av vanilj?) och övergår sedan till en bekvämlig torrhet med ekassociationer. 

Att det skulle handla om en syrlig smakupplevelse var klart, så jag var inställd på det, men jag vet inte om jag gillar det här eller inte. Lite ”obalanserat”, om man nu kan säga så då brygden i fråga är menat att vara just väldigt…sur. De syrliga smakerna som påminner om krusbär, lingon och gröna äpplen samt den fina tonen av ek och körsbär gör det hela intressant.; men tyvärr faller citrusbitterheten bort i intet (bortsett från citronsmaken) och den fullständiga bristen av söta toner är lite trist enligt mig. Antar att jag är lite ovan med brygder som är så fokuserade på sen syrlighet att jag helt enkelt tappar bort de bittra och omväxlande tonerna, så därför känns det faktiskt skönt att ha en flaska till ståendes.

Något som jag måste klargöra är dock att den växer för mig, med varje klunk. Från att till en början vara överväldigat av det stora smakregistret så finner jag mig, efter ett tag, njuta av det hela. Frågan är dock om det inte är en aningens för syrligt för mig, för samtidigt som en bananfluga letar sig (heltaggat) mot koppen så känner jag att jag faktiskt hade önskat mig en lite mer balanserad smakupplevelse. 

Det hela var dock oerhört komplext, väldigt spännande och (för mig) väldigt annorlunda. Den andra flaskan kommer att förbrukas inom en snar framtid, för även fast jag kanske låter lite negativ så handlar det om en mycket bra produkt som jag uppskattar mycket väl.

Förlåt för en väldigt snevriden bild. Men en systemkamera är stundtals svår att behandla, speciellt utan stativ ;)

Westmalle Tripel och kommande sovmorgon

Ledighet. Ljuva ledighet.

Förvisso håller det bara i sig tills på söndag, men efter tolv dagars arbete i rad känns det som tre fantastiska dagar. Väntar gör inget annat än allmänt lugn i symbios med trevligt dricka, och det är väl ungefär precis så välkomnat som det låter.

Nu sitter jag bara och hoppas att jag ska hinna få hem mina två flaskor Abbaye De Saint Bon-Chien innan helgen så att de (en i all fall) kan spenderas i sällskap med valfri kompis, heja systembolaget, jag tror på er. 

Hittade dock en stackars ensam flaska i skafferiet, gömd bakom en påse gammalt ris (!) tittade en välbekant flaskform fram; nämligen en Westmalle Tripel. Druckit den tidigare men aldrig sammanfattat smakupplevelsen i textform, något som självklart kommer här.

Färgen är oklart orange och mitt glas välkomnas av ett vitt, krämigt och väldigt inbjudande skum. Ganska gott om skumrester och allt som allt en väldigt vacker öl.

Doften är jag dock lite besviken på. Jäst finns där samt lite alkohol. En del kryddor och vissa söta toner bidrar till en trevlig arom men i grund och botten så tycker jag att det handlar om en ganska nätt doft. Lite äpplen måhända?

Smaken är dock lite mer komplex och behandlad, såklart. Rätt så kryddigt. Förväntade mig mer fruktighet och jästsmak, men det som sticker ut är kryddigheten. Då främst kardemumma och vitpeppar. Den fruktiga sötman sätter dock in efter ett tag och aprikos, äpple samt sirap letar sig till mina smaklökar. En liten humlekaraktär existerar i citrusform och alkoholen värmer behagligt i slutet, något som jobbar fint tillsammans med den växande fruktigheten och de befintliga kryddorna. Gott och nyanserat, men kanske lite intetsägande. Hur som helst ska jag inte klaga, speciellt eftersom jag var ”tvungen” att genomlida en flaska St Landelin Mythique under gårdagskvällen.

Nu är lägenheten helt tömd på allt drickbart och jag börjar mer eller mindre att få panik. Har ett par flaskor på lagring hemma hos föräldrarna (betydligt mer praktiskt), men så vitt jag vet handlar det enbart om flaskor som ska stå ett bra tag till. Blir till att försöka hålla i besöket till systemet så länge det bara går, det sista jag vill är att släpa mig dit under morgondagen för att sedan få ett sms på fredag innehållandes en bekräftelse över att mina Schweiziska godbitar anlänt.

Bakgrundsmusik: Comptine D’un Autre Éte, L’apres-Midi

Allt har en början

Åh nej, inte ännu en ölblogg. Tanken har slagit mig och jag får ursäkta om någon blev alltför bitter över min grava fantasilöshet. Bloggsfären för öldrickare är stor och jag vet att jag är ett obetydligt sandkorn på en stor strand, men öl är något av en passion och skrivandet ett stort intresse; varför inte kombinera det hela?

Med denna lilla ursäkt ur vägen så kan jag inleda min nya blogg med en kort presentation av mig själv. Namnet var Thom Hörnström och staden i fråga är Umeå. Jag är inne på mitt tjugonde levnadsår och är med andra ord en rookie på ölfronten, i alla fall när det kommer till att aktivt införskaffa brygden på egen hand. Mina största intressen är fotboll och musik och jag kombinerar mer än gärna bägge delarna med ingrediensen i fråga; nämligen öl.

Till vardags jobbar jag semi-heltid (för det låter så mycket bättre än deltid..) samtidigt som jag studerar diverse kurser på Umeå Universitet. Drömmer mig gärna bort och samlar successivt, med varje dag som går, på mig mod till att lämna livet här i björkarnas hemvist och resa ut i världen. Det kommer bli av, förhoppningsvis förr än senare.

I övrigt så är jag en vanlig tjugoåring som gillar de där extra inslagen som sätter guldkant på vardagen, även fast jag i grund och botten inte har råd med det. I den här bloggen kommer jag att skriva om mina äventyr i det djupa ölträsket och förhoppningsvis även skämma ut mig ett par gånger. Learn by doing, som det heter.

Sitter för övrigt i skrivande stund och smuttar på St Landelin Mythique och funderar återigen varför bolaget tar in sådana intetsägande struntöl. Den är på intet sätt äcklig, men snacka om att vara tråkig. Tuff brud i lyxförpackning, någon? Jävla korkflaskor och dessa lockande utseende..

Det var hur som helst det enda drickbara jag hade kvar i lägenheten eftersom den sista Mikkeller Simcoen slank ner under gårdagskvällen, så, what you gonna do? Slänger med en bild på min väldigt stökiga dryckesavdelning här hemma, häpp!

På återseende.